2019: Ett helt okej år ändå

Medan jag försöker skaka av mig den här jobbiga nyårsförkylningen tänkte jag att det kunde vara på sin plats att knyta ihop året som gått. Massor har hunnit hända och det blir allt svårare att hålla jämna steg. Att jag fick mitt första heltidsjobb (nåja, 32 timmar) bidrar självklart till det här dilemmat. 2020 ser med andra ord till att bli ett år som kommer att handla om att bemästra tidsoptimering – eller dö i försöket.

 

 

2019 i en fin knut

 

Jag kan inte påstå att spelsläppen har duggat tätt i år, men nog har jag varit väl sysselsatt. Totalt har jag införlivat 112 spel (om jag inte missat något av dem). Av dessa 112 är 59 spel jag själv köpt och 53 är spel jag fått gratis i kampanjer, som present, för recensionssyften eller inlöst för Nintendos guldmynt.

 

Den något skeva fördelningen mellan gratisspel och köpta spel har gjort det riktigt jobbigt att vara med i Kampen mot bakkatalogen 2019, men jag bestämde mig för att helt sonika bortse från det jag inte medvetet köpt själv. Och jag förlorade ändå. På 59 köpta spel har jag lyckats klara av 48, vilket för mig in på –11 poäng. Vilket osökt för mig in på nyårsmålsättningar. Ni vet, för att löften är ett lite för starkt ord.

 

Inför 2019 sade jag saker som spela mer GBA (det gick dåligt), utöka min amerikanska N64-samling (gick tack och lov lika dåligt) och anskaffa mig en SCART-switch till retrospelssetupen (som inte bara är utan SCART-switch, utan även extremt underanvänd). En sista målsättning var att försöka bestämma mig för vad jag vill fokusera min samling på, eller åtminstone vad jag vill visa upp från den. De senaste månaderna har faktiskt hjälpt en del med detta, och bilder lär nog dyka upp så småningom. Typ någon gång nästa decennium, om jag inte slutar glömma bort den här bloggen.

 

2020 och ett nytt decennium

 

På spelfronten gick alltså 2019 inget vidare vad gäller nyårsmålsättningar, men skam den som ger sig. Självfallet ska här sättas ett par nya, och de ska vara precis lika vaga och/eller loftiga som föregående års. Eftersom jag helt saknar självdistans eller känsla för när man bör ge upp så väljer jag hela konkarongen jag kan komma på.

 

Jag ska vinna Kampen mot bakkatalogen 2020. Med vinst menar jag att jag ska landa på minst ett pluspoäng, med samma regler som använts under 2019 års upplaga. Med ett eller två små tillägg, eftersom regelverket inte är perfekt ännu. Köpta spel är ett minuspoäng; presenter, kampanjer och recensionskoder är inte det. Spel jag aldrig klarat förut är ett pluspoäng; spel jag klarat tidigare är inte det. Remastermakes får avgöras från fall till fall – jag skulle klassa Shadow of the Colossus på PS4 som ett pluspoäng, till exempel. Lycka till till mig!

 

Jag ska klara fler spel. 2019 blev det hela 48 stycken, och det kan bli fler. Kanske ska man klara av den magiska gränsen på 100? Kanske är man mer förståndig och inser att kvalitet oftast väger tyngre än kvantitet? Vi må se!

 

2019 spenderade jag rekordmycket pengar på spelsoundtracks. Under 2020 tänker jag halvera det. Dels är utrymmet en fråga (faktiskt fysiskt såväl som digitalt), och dels innebär släppet av Skies of Arcadia på vinyl (med mera!) att jag redan uppnått en så kallad ”peak OST”.

 

Som en härlig avslutning tror jag att jag ska försöka använda min Instagram lite mer. Det lämpar sig trots allt väldigt väl för små uppdateringar och ger dessutom en grymt bra översikt. Kanske kan det bli en del bilder på min tjock-tv, som även den bör användas lite oftare.


 

Gott nytt 2020 allihop ute i etern. Må era bakkataloger tunnas ut i maklig takt. 

Yesteryear Gamer

Spel kommer och går – backloggen består

RSS 2.0