Bästa spelet i Mana-minne?

Somliga spel är bara så bra som ens nostalgiska minnen av dem. När man sätter sig med sådana spel i dag, smälter den mask man självmant satt på långsamt av. Under den döljer sig ett sammelsurium av brutna löften, gnisslande disharmoni och en vacklande självbild. Jag ska vara rättvis mot Secret of Mana och säga klart och tydligt att ett sånt här spel, det är det inte. Det är däremot inte heller lika bra som man minns det.

 

Det första som påminner en om vad man satt sig in i är soundtracken. Ljudspåret i Secret of Mana är överlag fantastiskt, men säg mig en som utan ironi faktiskt njuter av The Oracle (näst sista bossfightens musik), It Happened Late One Evening (dvärgabyns tema), eller jingeln på skärmen där man väljer sparfil (den som så förrädiskt följer på Fear of the Heavens, som i mitt tycke är spelets bästa). Dessa tre i synnerhet är en styggelse mot allt vad ljudharmoni heter, men ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det: det är den här sortens imperfektioner och blessyrer som ger Secret of Mana dess alldeles speciella och nostalgiska charm. För varje behagligt färgad bakgrund och utsökt designelement, så finns där minst en beklagligt underanvänd funktion eller ett urgröpt system.

 

Att grafiken är vacker tror jag att de flesta kan vara rörande överens om. Hiro Isonos konst ges liv med all den fägring den förtjänar (må han vila i frid). Den leker däremot inte särskilt snällt med spelets system för att läsa av kollisioner. Detta leder till många scener där en fulladdad attack totalt missar sitt mål för att man antingen är över/under målet eller att fiendes sprite befinner sig mitt i en animation man inte kan avbryta. Vilket osökt för mig in på nästa poäng: det ack så lätt missbrukbara magisystemet.

 

Primm, Randi och Popoi. I min första genomspelning hette de dock Ann, Jak och Scramp.

 

 

De flesta hålor, grottor och andra utflyktsmål i Secret of Mana går man genom på följande sätt:

> Strosa genom bäst du kan; döda de fiender du hinner och orkar med. Vad du än gör, använd INGEN magi.

> Kom till boss
> Ös magi tills du har slut på MP
> Använd fe-valnöt och kör igång nästa salva

 

Så fort anden vars magi du kastar försvinner ur bild, kan du snabbt trycka fram menyn och mata ut en attack till (ännu lättare om du öppnar stridsmagikerns/Popois meny medan du kontrollerar en annan karaktär, annars måste du vänta en halv sekund till på att animationen avslutas helt). På så sätt kan du påhöglägga skadan utan att bossen har en chans att slå tillbaka. Hade det inte varit för att man bara kunde ha fyra av varje föremål i sitt förråd så hade spelaren kunnat salva på rejält med magi för vanliga fiender också. Även om jag kan tycka att en föremålsbegränsning är bra, så känns det här som något man kommit på efteråt med tanke på sådana här utsugningsmetoder. Å andra sidan så är det kanske inte mer än rättvist när områden som det näst sista existerar. Här pratar vi om fiender som, om de inte helt sonika har ihjäl dig på ett slag, söver dig och SEN slår ihjäl dig på ett slag.

 

För att sammanfatta: Stridssystemet är trasigt i sömmarna, inte minst pga att grafiken gör det otydligt var och när man ska slå, och länken till att vinna är att kasta magi som om du försökte åkalla Ragnarök. Om du inte vill kasta kontroller i stället, det vill säga. Lik förbannat kan jag inte förneka min kärlek till Secret of Mana och hela det tvålfagra, dysfunktionella lilla paket det är och alltid har varit. Efter att ha spenderat en god del av den nu snart gångna sommaren med originalet så är det inte utan att jag är sugen på att prova nyversionen med en nykter förväntan – dock inte för de fantasisummor (ca 400 SEK) ett digitalt exemplar går för. Så nostalgidrogad hoppas jag ingen är.

 

 

Yesteryear Gamer

Spel kommer och går – backloggen består

RSS 2.0