Till och från skriver kotaku ett par riktigt intressanta artiklar med retro-fokus som osökt får mig att tänka på de få nummer Level Retro jag själv har ståendes hemma. Det är något mysigt med journalistik om det gångna. Som skrivet ur ett nytt perspektiv, fräscht och framför allt med facit och nostalgi i hand – rentutav romantiskt på något sätt, griper många av den sortens texter mig som ändå inte hade den kognitiva förmågan att förstå allt som försiggick på den tiden. I Level Retro är det särskilt artikeln om Secret of Mana och dess uppföljare jag har i åtanke från det ack så vackert redigerade temanumret om SNES. Idag handlar det om ovan nämnda sites lagom långa artikel om Secret of Evermore.

Secret of Evermore är ett av mina absoluta favoritspel på SNES:en, och det bär stor tyngd för mig som både spelare och som samlare. Det var nämligen ett av de första spelen jag beställde själv från nätet, från en numera nedlagd butik jag ändå inte kan påstås ha varit särskilt förtjust i. Nåväl, kom dagen då det äntligen låg i brevlådan och någon kom in med det där jag satt ovan backen i föräldrahemmets trådgård. Det såg lite väl stort ut, det där bubbelplastade kuvertet (en åsyn av ett sådant som fraktemballage till spel för mig idag ger mig stora skälvan och hjärtat i halsgropen). Betydligt större än vad en ensam kassett fordrar. Självklart kunde jag inte bärga mig utan slet snabbt upp bubbelkuvertet. Där låg ett helt komplett exemplar i vad som för mig kändes som nyskick där och då. Det var den jäkligt snyggt lila UKV-utgåvan, fast så väl insatt var jag inte riktigt runt 2002.

Det var där och då jag visste att jag ville samla på i första hand kompletta spel. Resten är en historia kantad av konsumtionshets, shoppingberoende och till syvende och sist en andel ospelade spel som är lika imponerande som tröttsam och skrattretande. Så sent som härom dagen skrev jag i en grupp på facebook en liten uppmaning till en medsamlande att inte glömma bort de spel han redan har, innan lönen ryker på nästa del till berget. Det är en stor sten i ett ömtåligt glashus, men jag erkände lättvindigt i inlägget därpå vad min samling tillsammans med många andras fått mig att inse.

Jag kommer aldrig att ha en färdig backlog. Det är som ett projekt man håller igång hela livet, och det är något man måste inse på precis samma sätt som den största filmälskaren inte hinner se precis allt under sin livstid. Även om en viss hets fortfarande infinner sig i min sinnesstämning ibland, så har jag mer eller mindre slutat fred med den tanken. Det är ett bra steg att ta för att komma mer ifrån inköpsdelen av konsumtionen och till den spelande delen igen.

Ja, det kan ju också vara en teori