Nu är den äntligen här – dagen jag aldrig trodde skulle komma. Hela min DS- och 3DS-samling är uppackad och uppsatt på hyllor i sin helhet. Det är en så fantastisk åsyn att jag nästan får tårar i ögonen. Om inte annat för att det är så perfekt att det inte får plats så mycket som ett spel till.

Ingen mer DS för Karuchi, alltså. Hur ska det gå när man antagit aliaset YesterYear Gamer, egentligen? Det är ju nu man ska BÖRJA samla på DS-spel, för bövelen! För att inte nämna 3DS, som snart entrar sitt nionde (!) år på marknaden och tycks bli allt mindre poppis till och med bland de största entusiasterna.

Allt detta prat om bakkataloger, tillsammans med faktumet att man äntligen har fått – och med sambon enats om – en vision om hur vardagsrummet kan se ut, gör att jag äntligen kan ta itu med två av de största i-landsproblemen i mitt liv: mitt uppskovsbeteende med spelen och min (brist på) organisatoriska förmåga.

I ärlighetens namn har jag knappt spelat hälften av spelen på bilden. En god tredjedel av dem är till och med kvar i sin fabriksplast, vilket är en skymf så god som någon, inte sant? Min DS användes nämligen mer till Game Boy Advance-spel en bra bit in på sin levnadstid, av den enkla anledningen att bakgrundsljuset var så mycket bättre än på en Game Boy Advance SP (åtminstone en AGS-001-modell, vilket var det enda generationsriktiga jag hade att tillgå om jag ville ha ljuset alls). Vad kan då passa bättre än att nästa post kommer att handla om just Game Boy Advance?