PlayStation-familjen (Min koppling till Sony)

Jag är en ”superlate adopter” när det kommer till samtliga Sony-maskiner. Jag äger i nuläget en PS one, en PS2, och en PS3 Slim (Ni no Kuni fancy Magical Edition, mums!), men det tog mig väldigt lång tid att ens släppa in en direkt Sony-tillverkad maskin tillika Nintendo-konkurrent i mitt hushåll. Kan du klandra mig? På den tiden gjorde Sony slavsylta av mitt älskade Nintendo, och fanboy som jag var tog jag det personligt. Inte så lite gjorde deras marknadsföring mig orolig också. Spel blev häftigt för alla, och min speciella lilla klubb fick bekräftelse där inte jag fick det osv.
 
 
Men jag är inte här för att diskutera de sociokulturella aspekterna av min koppling till Sony i detalj, utan min poäng är mer att jag har helt hiskeliga mängder spel att ta mig genom om jag någonsin ska känna mig ”ikapp.”
 
 
Min PS one kom till mig som present via en vän som fått den till ett bra pris, och den är i princip helt oanvänd ännu. Jag fick den utan spel till, och det tog mig lång tid att göra något åt det alls. Idag har jag ännu knappt ett tiotal PS1-spel, eftersom jag är lite kluven om jag ska lägga ned de extra pengarna för en fysisk utgåva hellre än att bara köpa de som finns via PSN på mitt PS3. Crash, Spyro, Final Fantasy med så många fler är oerhört lockande trots sin grymt daterade grafik (tidig polygonbaserad 3-D är Inte vackert), och med en digital app så slipper man den berömda ömtåligheten i skivorna som enligt sägen ofta gjorde att ens favoritspel vägrade starta.
 
 
Mitt PS2 köpte jag begagnat på Gamestop för 299 kr mindre än ett år efter jag fick den första Sony-konsolen, som då blev i princip obsolet. Grandia är väl det enda jag spelat i princip från början till slut på mitt PS one, eftersom det helt enkelt låser sig frekvent på en PS2:a (och jag har fått det bekräftat att mitt exemplar inte är ensamt om detta). Jag har desto fler PS2-spel, men jag har inte spelat på den konsolen mer än dess föregångare trots detta. Star Wars: Racer Revenge maxade jag nästan, och jag påbörjade Rogue Galaxy. Sitter även på ett par importspel jag inte kan spela eftersom maskinen såklart inte har chip eller liknande i sig. Ännu.
 
 
PS3:an kom till i Japan. För i runda slängar 3000 kr fick jag en av de snyggaste specialutgåvorna av maskinen tillsammans med ett av de absolut snyggaste spelen, nämligen Ni no Kuni. Detta ungefär ett och ett halvt år innan spelet sökte sig västerut. Det förblev dock på hyllan från hemkomsten från Japan i Mars 2012 till Augusti samma år, då jag fick en (väldigt varm!) LCD-TV som var iaf HD-ready (720p, 1080i). Sedan den kopplades in har det blivit både den mest spelade Sony-maskinen och en av de mest spelade konsolerna i min samling överhuvudtaget, och jag är helt enkelt väldigt nöjd med mitt köp.
 
 
 
PlayStation Portable och PlayStation Vita är ett helt annat kapitel. Jag äger ett par PSP-spel, men ännu ingen maskin eftersom de är så fruktansvärt, oproportionerligt dyra! En Vibrant Blue PSP modell 3000 idag går på nästan dubbelt så mycket som en OLED-skärmad PS Vita 3G-modell, och det är utan motstycke i spelbranschens historia, såvitt jag vet. Det är en Vibrant blue som står högst på önskelistan, även om jag helt klart kan tänka mig den begränsade Star Ocean-utgåvan också. Missade chansen på den sistnämnda när jag hade den framför mig i Akihabara (och muttrade ett par svordomar samtidigt som plånboken tog ett glädjeskutt och landade i butiken mitt emot).
 
 
 
Nåja, jag känner ingen direkt brådska till någon av dessa, men det kan hända att de blir såpass mycket dyrare att det får bli till att sänka sina standarder något, eller se det som läropengar i senfärdighet. Samma sak håller på att hända med 3DS XL-modellen med Fire Emblem-motiv, och jag biter på naglarna nog som det är.

Yesteryear Gamer

Spel kommer och går – backloggen består

RSS 2.0