Nintendos eShop bjuder på mycket i dagsläget. DSi kopplades tyvärr bort nu i dagarna, men på sina kvarvarande fyra konsoler Wii, Wii U, 3DS och Switch levererar tjänstens olika skepnader och utbud långt fler än tusen spel. Jag tänkte därför starta ett nytt segment här i bloggen där jag undersöker ett par titlar ur de virtuella hyllorna. Dels eftersom eShop-kort är ett stående inlägg på mina önskelistor (jag fyller för övrigt år den sjätte maj *blink*) och dels eftersom det är hopplöst lätt att lägga digitala spel på hög så sitter jag nu på ett stort antal mer eller mindre outforskade spel i min 3DS. Påskhelgen har gett mig lite tid att beta av ett par av dessa och här följer den enväldige juryns utlåtande.

 

 

Soul of Darkness

 

Soul of Darkness är en DSi-port av ett klantigt kalkat Castlevania som släpptes på mobiler. Med halvdana karaktärsporträtt och en raseriinducerande kontroll är det ungefär vad man kan förvänta sig av ett spel med ett sådant förflutet. Just estetiken (särskilt Lydias karaktärsporträtt) försöker lyfta upp vad som är ett fundamentalt klumpigt plattformsspel med en drös av vad jag bara i välmening skulle kalla för pussel. Huvudkaraktären är precis som hela storyn så alldagligt tråkig att jag inte ens minns hans namn, men jag kommer aldrig glömma att den klåparen inte kan hoppa samtidigt som han vänder sig om!

 

 

Tyvärr så lämnar även musiken mycket i övrigt att önska; spelet saknar nästan helt atmosfär och rytm. Vapnen, som för övrigt har rätt snygga sprite-animationer, kan uppgraderas men når sina maxvärden långt innan man ankommer till sista nivån – oavsett hur fort man spelar. Det saknar dessutom omspelningsvärde, om man inte mot all förmodan vill genomgå det hela igen på svårighetsgraden Hard.

 

Soul of Darkness är antagligen vad man får om man blandar Game Boy Advance-erans Castlevania med BloodRayne: Betrayal och delar budgeten med, säg, tio. De DSi-funktioner spelet har är småkul, och jag kan sträcka mig till att de senare bossfighterna åtminstone känns lite häftiga, men i övrigt gör du dig själv en björntjänst om du betalar för det här.

 

 

Lifespeed

 

 

Vad är det här ens? Lifespeed är det i sin absoluta grund och botten inget större fel på. Ett racingspel i 60 stabila bilder per sekund i framtidsmiljö med svävarplan och vapen – vad kan gå fel? Ungefär allt.

Till att börja med är Lifespeeds story-läge ett skämt. Du väljer svårighetsgrad, trycker på start och sedan sitter du fast tills du stänger av eller klarar hela. Det går nämligen, av någon outgrundlig anledning, inte att spara sina framsteg i det här spelet. Det är synd, för storyn är nämligen rätt intressant, om än bortslösad på det mediokra upplägget.

 

Förutom story-läget kan du spela enstaka race eller en hel kupp. Kuppen består av åtta(!) banor och spelas i sin helhet, eller inte alls. För ditt besvär får du vare sig pokal eller ceremoni (ens om du kommer etta i alla race! #humblebrag). De åtta banorna i sig är fruktansvärt sparsmakade i sin formfaktor, och ett par av dem är dessutom bestyckade i vissa partier till att rejält bestraffa den stackare som ligger först. Troligtvis handlar det om ett designbeslut som är istället för gummibandande (s.k. ”rubberbanding”) och syftar till att balansera spelet. Det behövs hur som helst inte om du frågar mig!

 

All denna medelmåtta knyts samman av ett totalt malplacerat soundtrack. Fin ambiens, men inte i ett racingspel. Det påminner om AiRace Xeno, som jag kanske kommer att gå in på i det här segmentet en vacker dag, men till skillnad från det så har det motståndar-A.I. Dessa ser ungefär så generiska ut som man kan tänka sig – fram tills man bläddrat en bit. Så uppenbarar sig plötsligt ett par rejält intressanta avatarer. Det här spelet är slöseri med en sådan design, tyvärr. Det påminner om en blandning av Shadowrun och Android-universumet, och det säger jag inte lättvindigt. I slutänden är det nog just så man kan sammanfatta Lifespeed: en nypa fina designer och idéer i en gryta stuvade nämndemansnäsor.

 

 

Smash Cat Heroes

 

 

Dags att avrunda med något jag faktiskt kan rekommendera!

 

Smash Cat Heroes är ett slags Herren på täppan-spel där du står i mitten av ett slagfält och måste försvara dig mot vågor av ankommande fiender. Det låter rätt grunt och tunt, men faktum med att det bjuds på en hel del djup i systemet.

 

 

Du själv har en snabb attack, en uppladdad attack och en hyper-attack, samt en speciell odödlighetsattack som släpps på slagfältet efter en 50-hit-kombo. Ovanpå det har du sedvanliga variabler för Attack, Försvar (mot hugg och slag respektive), Special och så klart Livspoäng (alla dessa kan bättras på i in-game-affären), samt Snabbhet och Slag. Du kan dessutom låsa upp diverse kringutrustning som kan hjälpa dig anpassa din strategi (exempelvis öka Snabbhet och Slag eller automatiskt återuppliva dig en gång) och du har gott och väl några timmars underhållning till ett rimligt pris (det är i skrivande stund på rea i amerikanska eShopen för knappa två dollar!).

 

Behöver du mer övertalning än detta så kan jag ju tillägga att samtliga karaktärer är katter och de namngivna huvudsnubbarna dessutom är baserade på historiska japanska personligheter. Dessa är alla spelbara med egna färdigheter och personligheter som speglar sina inspirationskällor – en fin detalj om man som undertecknad är förtjust i japansk historia.

 

 

Med det sätter vi punkt för denna första upptäcktsresa i Nintendos eShop. Det kommer mer – var så säker! Kom gärna med egna tips under tiden!