Följande text baserar sig på en fallstudie undertecknad företagit sig i en delkurs på universitetet. Studien försökte besvara frågan om Probotector, den version av Contra som släpptes på Nintendos NES i PAL-regioner (Europa + Oceanien), är ett uppenbart fall av censur, och i sådana fall hur och varför. Syftet med texten är att sammanfatta med så många faktiska belägg som (tämligen lekmannamässigt) möjligt vad som kan ha legat bakom uppkomsten av det slags "syster-franchise" som Probotector kom att bli till Contra.

Ju mer en sak upprepas, desto mer av en sanning blir den. Vi som mediebrukare stöter på det här fenomenet titt som tätt. Det kan vara ett rykte som blomstrar upp till en vandringssägen, eller en ren och skär lögn som my(n)tas i syfte att sprida propaganda. Fallet Probotector kan sägas tillhöra båda dessa grupper. Runt denna franchise finns en ”sanning” som upprepats i otaliga artiklar genom åren, nämligen den att Probotectors blotta existens kommer sig av censur via Tyskland. Det som sägs är att en lag (kanske grundlagen) specifikt förbjuder medieverk som visar blod och våld. Som så ofta är sakförhållandet inte riktigt så svart och vitt.

Contra är från början ett arkadspel, i ren operativ innebörd. Det innebär att spelaren lägger mynt i maskinen, spelar tills hen har slut på hälsa/liv i spelet och sedan lägger i ett nytt mynt för att få fortsätta där det senaste försöket slutade. I Contra innebär ”slut på hälsa/liv” att du är på den mottagande änden av gevärspipan när det smäller. Året var 1987, och det tog inte lång tid för olika versioner av Contra att nå marknaderna för spelkonsoler och, intressant för den här texten, hemdatorer. Redan 1988 släpptes Contra till Nintendos Famicom i Japan och Nintendo Entertainment System i USA. Samma år utom det även under titeln Gryzor till hemdatorer som CPC Amstrad, ZX Spectrum och Commodore 64. Probotector, namnet som skulle komma att prägla hela serien i PAL-regionerna fram till 1996 och Playstation-titeln Legacy of War, myntades dock två år efter Japan och USA fick Contra på NES.

Under dessa två ynka år hände det en del i Europa. Faktum med att hela 80-talet var en turbulent tid för media riktad specifikt mot barn, och kontroverser med framför allt våldsamt innehåll avlöste varandra. Tecknat fick sig sin beskärda del när Teenage Mutant Ninja Turtles döptes om till Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet ”ninja” ansågs för våldsamt (det lär för övrigt vara av denna anledning som Ninja Gaiden till NES blev Shadow Warriors i PAL-regioner). Detta var tillsammans med att man tog bort flertalet scener där Michelangelo slogs med sina nunchaku. För denna anfordran stod främst brittiska BBC, men tyskarna är i sammanhanget inte oskyldiga. I den samtida tyska grundlagen står nämligen att verk som kan äventyra barn och ungdomar skall infogas i en lista, i vilken material som bl.a. förhärligar våld, råhet, brott, rashat och krig skall ingå. Material i denna lista har i princip ett de facto näringsförbud, i och med att de inte får säljas till minderåriga eller marknadsföras på något sätt alls (d.v.s. inte ens synas i en butik). Den här lagen är en av anledningarna till att Tyskland gärna använder sig av sina egna granskningsorgan än idag, i motsats till att bara gå efter PEGIs åldersmärkningar (vad gäller videospel dvs.).

Till saken hör att Contra, under titeln Gryzor, togs upp i den här listan när det släpptes på persondatorer i Europa. Med andra ord torde utgivare haft god kunskap om vad som gäller vid spelsläpp i Europa under den här tiden, och det är fullt rimligt att anta att det var av den här anledningen man valde att göra en s.k. ”re-skin” av Contra med tämligen anonyma robotar. Denna anonymisering gick så långt att Bill och Lance, huvudkaraktärerna, även de blev robotar och fick namnen RD008 resp. RC011 i stället.

Man skulle ju kunna tro att det inte fanns så mycket mer anledning till kontrovers än så och att ändringarna slutar här. Det finns dock lite till. Namnet Contra ringer en klocka för de som läste sina nyheter under 80-talet och hade koll på ”Irangate”-debaclet. Medan man som bäst kunde ta sig en omgång Contra i Japans arkadhallar pågick ett inbördeskrig i den centralamerikanska staten Nicaragua. USA, med president Reagans andra administration i spetsen, sålde i hemlighet vapen till Iran (trots ett handelsembargo) i syfte att stödja den högerorienterade gerillarörelsen Contras och störta den dåvarande sandinistiska regeringen. Man kan ju tänka sig att ett sådant sammanträffande kanske till och med torde vara en ren slump, men faktum med att en låt på spelets soundtrack bär just namnet ”Sandinista”. Det vore onekligen ett sammanträffande av hög kaliber, inte sant?

Sammanfattningsvis så fanns där helt enkelt goda skäl att skippa både namn och vissa delar av innehållet. Drivkraften bakom att genomföra såpass omfattande förändringar till ett spel var troligtvis en helt ekonomisk sådan. Storbritannien och Tyskland utgjorde tillsammans stora potentiella inkomster, varpå man sannolikt har tog beslutet att låta hela regionen Europa, och därmed även Oceanien (som alla har samma videosystemet PAL), få samma modifierade utgåva av Contra.