Ah, ljuvliga 'cheevos. Små virtuella troféer man kan få genom allt från att trycka på start, till att offra sin förstfödda. Det känns lite som om allt som faktiskt går att säga om achievements, redan sagts otaliga gånger – så varför ta upp det igen, egentligen? Det är inte som att jag sitter på ett helt unikt perspektiv i sammanhanget, men det är helt enkelt dags för mig att ventilera. Faktum med att jag var väldigt sen att hoppa på cheevo-tåget, inte helt olikt hur jag skaffade Facebook först i oktober 2011 (vilket för övrigt var efter min egen mor, men nu kommer vi ifrån ämnet).

Lite historia: Xbox 360 var den första plattformen med ett förenat achievement-system. Den lanserades lagom till julhandeln 2005 i större delen av världen (där konsoler är/var tillåtna åtminstone) med buller & bång, vilket även sammanfattar hur de flesta av de första Xbox 360-enheterna lät under drift. Jag var aldrig någon 360-spelare, och har fortfarande ingen sådan i min ägo, så jag kom aldrig achievement-systemet närmre än ett ögonkast då och då hemma hos polare eller på offentliga demonstrationer. Det skulle komma att ta mig fram till inköpet av en PlayStation 3 (den ack så snygga Ni no Kuni-versionen) innan jag insåg vilken förbannad välsignelse de här slingorna av finaste renkodad heroin faktiskt är.

Hur ska man rycka en bild om inte helt ur sin kontext?

Drogrelaterade skämt åsido; achievements är i slutänden precis lika virtuella som själva spelet de tillhör, precis som filmer, rockmusik, rollspel och böcker för den enstaka oroliga mor- eller farförälder som läser det här och förbereder en ”ut och lek”-ramsa. Bekräftelserna på ens prestationer triggar däremot belöningscentrum i hjärnan mer än väldigt mycket jag varit i kontakt med i tidigare nämnda medier, och däri är forskningen med mig. Det där plinget av en ny prestationsupplysning kan inte bara tända en gnista, utan emellanåt en veritabel brand, och det är ingen överdrift att säga att achievements vara eller icke vara i ett spel har en klar påverkan över huruvida jag överväger ett köp av sagt spel eller ej. Särskilt PlayStations troféljud har en extremt skön klang i undertecknads öron, och det både grämer och lättar mig att de var så sena med att implementera troféer att Lego Star Wars: The Complete Saga hann ut på marknaden utan stöd för för dessa himmelska melodier.

Helst av allt skulle jag se 'cheevos inte bara som den industristandard det är idag, även för indiespel, utan jag tillhör skaran som skulle köpa om äldre spel (igen) om de fick ett fullt achievement-stöd. Detta sagt är det inte som att jag aldrig någonsin spelar spel utan achievement-system, gälle det ett förenat system likt PlayStation Network, eller ett in-game system likt Hyrule Warriors. De flesta Streetpass-spel har ju exempelvis inga 'cheevos på det sättet, och inte heller några av de retrospelen jag emellanåt förkovrar mig i. Vad gäller nyköp är det emellertid nästan ett måste – en kräsenhet som delvis är ett skydd mot att överkonsumera, dels är en metod med vilken man lättare kan sovra bland godbitarna i digitala såväl som fysiska butiker.

Det finns däremot, och självklart, både bra och dåliga achievements, och bra och dåliga sätt att implementera dessa. Dessa poster i sig är så stora när jag skriver ut dem, att de helt enkelt förtjänar sina egna inlägg, och detta är med vad jag tänker sysselsätta bloggandet med under mars månad (förhoppningsvis tillsammans med en och annan extra godbit). Se fram emot skräckexempel i nästa del. Tills dess, kommentera gärna era erfarenheter och upplevelser av 'cheevos!