Sex utomordentliga co-op-spel på Steam är kvar att gå genom, och jag ser ingen anledning att spara på krutet – så på med hyperdriften, för nu kör vi.

Trine 1-2

 

Jag kommer aldrig att inte rekommendera Trine när det talas om co-op. Det första spelet är och förblir bland det roligaste jag haft med spel, någonsin, och tvåan tar precis allt det som gör ettan bra, och expanderar på det. Visst, inget av spelen är utan sina tvivelaktigheter, som till exempel Pontius plötsliga simkunskaper som tillkom i tvåan (Frozenbyte förstod nog att han var ospelbar på undervattensnivåerna i ettan), eller alla mer eller mindre användbara artefakter i första spelet som saknas helt i tvåan (vilket karaktärerna till och med gör narr av själva), men i grund och botten levererar de första två iterationerna i serien helt fantastisk spelglädje tillsammans med två polare. Jag kan tyvärr inte rekommendera trean med samma värme, dels för att jag ännu inte provat co-op i det, och dels för att- ja, läs själva.

Det geniala med Trine ligger egentligen i kombinationen mellan element som i inte är något oerhört häpnadsväckande, men som tillsammans bildar en enhet som heter duga. Assymetrisk co-op, där var spelare har separata förmågor och uppgifter, är det absolut viktigaste elementet och byggstenen för att sälja denna enhet. Tankarna förs direkt till spel som Lost Vikings för oss som varit med ett tag, men i min mening är utförandet vassare, och precis så moderniserat som man bör kunna förvänta sig.

Sedan lite mer än ett år tillbaka finns för övrigt ettan att avnjuta i tvåans grafikmotor – det kallas Enchanted Edition, passande nog, och innebär en lite mjukare seglats och en mer polerad och färgglad grafik. Det är även den versionen som finns att ladda ned på Wii U, som jag känner är ett ypperligt format att äga dessa två spel på om man föredrar konsoler över PC.

The Chaos Engine

På tal om Lost Vikings kommer här något framför allt för fantaster av hemdatorer under 90-talet; The Chaos Engine. Denna titel finns tillgänglig på en hel drös format, däribland Atari ST, Super Nintendo och Mega Drive, men i Europa slog det utan tvekan högst på Amiga 500. Utvecklarna Bitmap Brothers har en historia av att vara något mer representerade bland just den tidens hemdatorer, och det märks framför allt i musikavdelningen vilka format som fick mest kärlek (konsolerna låter mer än märkbart sämre).

The Chaos Engine är ett run'n'gun-lir sett ovanifrån. Du väljer vilken av sex olika karaktärer med olika attribut och specialföremål (fem om din partner hinner välja först) du helst vill se brutalt lemlästad av spelets allt annat än generösa AI. Fienderna är skoningslösa, och det är inte sällan både försiktighet och memorering ändå sviker dig när en förrymd kula knackar på pannbenet ditt. Det sagt är det absolut inte ett omöjligt spel (särskilt inte om du spelar på SNES och är villig att tänja på reglerna lite), men jag vågar påstå att den medelmåttige spelaren kommer finna andra titlar mer belönande.

Lara Croft & the Guardian of Light

Lara Croft & the Guardian of Light är ungefär vad du kan förvänta dig från ett Tomb Raider-spel, men i en helt annan kostym än vad du är van vid. Lite problemlösning, utforskande, och isometriskt plattformande i en tvillingsparksskjutares sköna skrud, och dessutom med ett inslag av asymmetrisk co-op. Det som skiljer de två karaktärerna åt är egentligen bara en förmåga; Lara kan skjuta änterhake, både i objekt och i sin medspelare, och denne kan kasta spjut som bildar plattformar som Lara kan stå på. Designmässigt relativt simplistiskt, men utförandet är fenomenalt. Spelet är från botten och upp gjort för att spelas två pers (det antagligen första achievement man får är att spela spelet två pers), och varje pussel och område har väldigt smarta sätt att utnyttja detta på.

Jag har inte ännu fått chansen att testa på uppföljaren Lara Croft and the Temple of Osiris, men tack vare en god vän så väntar det på mig i mitt Steam-bibliotek. Däremot tar jag snart Guardian of Light på ett andra varv – jag har hunnit genom det på PlayStation 3 tidigare – och det är ett återbesök jag ser fram emot!

Guacamelee! (Gold Edition)

Ett metroidvania med brawler-influenser och co-op? Såld! För det mesta fungerar co-op riktigt bra i Guacamelee, även om det kan bli lite rörigt emellanåt. För den som tycker det är för lätt att hitta sin karaktär mitt i alla färgsprakande fyrverkerier som slagsmålen för med sig så finns där dessutom den uppdaterade ”Super Turbo Championship Edition,” som ger stöd för ytterligare två spelare. Epileptiker torde se sig väl förvarnade.

Storyn ter sig inte mycket mer avancerad än ett kärleksdrama som går lite för långt; det ena följer det andra, och plötsligt är du en luchador-brottare på väg att rädda världen och få bruden. Att berättelsen inte är spelets starka sida behövs nog inte nämnas två gånger, men den berättas åtminstone på ett väldigt estetiskt tilltalande vis, och med en god dos humor stöpt delvis i internets populärkultur.

Överlag är Guacamelee ett spel med konsekvent god, och framför allt väldigt egen design. Humorn som medföljer är för undertecknad riktigt välavvägd och taktfull, och Guacamelee känns överlag som en titel som borde falla de allra flesta fans av genren, och säkerligen flera därtill, i smaken.

Never Alone (Kisima Ingitchuna)

Är du trött på alla precisionsövningar och krävande avpassning traditionellt för plattformsgenren, och vill mest luta dig tillbaks med något lite mer lågmält, eller rentutav kulturellt och bildande? Då är Never Alone för dig (och en vän). Det är utvecklat i samarbete med folket av den kultur som skildras – Kanadas Iñupiat – och innehåller bilder och videor som det är meningen att man ska titta på allteftersom man låser upp dem och äventyret fortsätter. Jag kan inte påstå att jag är överförtjust i den nästan påtvingade medvetenhetsaspekten, men en del material är trots allt väldigt intressant, och vad Never Alone erbjuder i övrigt väger mer än väl upp för det om det inte skulle vara din kopp te.

Närmast skulle man kunna beskriva Never Alone som ett enklare Trine, trots att det är ett spel av den sorten för vilken man skulle kunna introducera en person som inte alls identifierar sig som gamer. Designmässigt handlar det om en passande minimalism, och snölandskapet har fördelen att allt som sticker ut gör att du förstår vart du ska. Detta bidrar till att det här är en mycket lättspelad titel, som jag om inte annat varmt skulle rekommendera den som vill få sin sambo att värma upp lite till ens hobby.

Brothers: A Tale of Two Sons

Ojoj, här fuskar jag lite, men faktum med att detta Josef Farezs mästerverk lämpar sig väldigt väl för co-op – om man har en bekväm handkontroll som inte totalt glider ur greppet när man försöker hålla i vars en ände med sin partner. I nästa andetag vill jag rent anekdotiskt avråda från att göra detta med en Dual Shock 3.Idén om just multiplayer på samma kontroll-don på det här sättet är sällan använt (Wario Ware Inc. på Game Boy Advance och Nidhogg på PlayStation Vita är de enda jag kan komma på i skrivande stund), och att det i just Brothers skulle vara bättre implementerat än i ett spel designat för ett sådant inslag känns som en härlig överraskning.

Brothers spelas bäst i en oavbruten sittning för bästa upplevelse. Att stänga av någonstans mitt i upplevde åtminstone undertecknad som en stöld från ens goda minne, men oavsett hur du väljer att uppleva Brothers – själv, eller med någon annan – så är det dock en stund av sagolika kvaliteter. Jag använder ordet saga just för att det påminner mig själv om alla kvällstimmarna mina föräldrar omsorgsfullt lade på att låta mig och mina syskon somna till någon av deras berättarstämmor. Miljöerna och karaktärerna för direkt tankarna till bröderna Grimm, H.C. Andersen och Bockarna Bruse, och det påhittade språket utvecklarna valt att använda sig av höjer uppriktigt sagt upplevelsen och får den att kännas fjärran och ny. Jag ser fram emot vad Farez kan tillföra spelvärlden härnäst, men Brothers: A Tale of two Sons blir en grymt svårslagen debut!