Det är inte ofta man får äran att säga att man på en och samma dag upplevt två vitt skilda händelser i två vitt skilda spel som kommer att vara med en under lång tid. Det är helt enkelt en direkt effekt av hur hjärnan och minnet fungerar – det är inte ofta en händelse inom spel är ett helt nytt, fräscht första-gångs-månne, utan upplevelser tenderar att vara väldigt lika varandra. Nu är jag medveten om att jag mestadels talar ur egen erfarenhet, men en god vän till mig biföll min utsago, och där finns garanterat en del gamers där ute som kan stärka den likaså.

För att diskutera mina upplevelser på ett givande sätt kommer jag att behöva prata om handlingen i spelen Brütal Legend och Life is Strange. I synnerhet det sistnämnda förstår jag är väldigt känsligt, så har du inte spelat dessa, och har för avsikt att göra det (vilket du borde!), så ta det här som en varning, och hoppa över att läsa återstoden av inlägget.

Med detta undanstädat; Brütal Legend. Ett spel som är snyggare än vad det har någon som helst anledning att vara, och som trots uppenbara designproblem ändå är helt vansinnigt roligt att spela. Underliga strategiska element, en bil som tycks emulera total avsaknad av styrservo, en kamera som gör lite vad den vill; Bara ett litet utdrag ur listan på ingredienser som gör Brütal Legend till spelens motsvarighet till en god kaka som man glömde förvärma ugnen till, och sedan desperat försöker slå på snabbvärmen, varpå det blir för varmt, och hela blir ett flytande h-vete på insidan med en ”krispig yta.”

Fast i ett träigt gameplay

Nåja, nog om mina färdigheter i köket – trots tillkortakommande kan jag inte annat än få gåshud av förtjusning när jag susar genom ett instörtande palats i min trogna, gravt understyrda plåthingst, medan denne vrålar ikapp med alla monstruösa skapelser som försöker hindra min framfart – allt detta medan Through the Fire and Flames blåser genom högtalarna. Det är total klackarna-genom-taket galenskap, och det är en helt underbar scen i ett spel som ändå inte ska tas med mer än en tesked allvar. Det finns spel som gjort liknande, men Brütal Legend gör det med ett svårslaget, självironiskt epos till kulmen.

Lika gott som Brütal Legend fick mig att känna den eftermiddagen den 17:e december, lika hemsk och vedervärdig fick Life is Strange mig att känna mig på kvällen. Life is Strange är ett moget spel, även om det på ytan ser ut som ett väldigt typiskt tonårsdrama. De flesta som spelat ut det tycks vara överens om att det verkligen visar att spel är ett mognande medium med enorm potential. Den första episoden var lovande, med många färgstarka, om än något instabila, karaktärer. Kontroversiella ämnen som droger, alkohol, våld, och vapen förekommer både explicit och implicit från startsträckan. Ändå kunde inget förbereda mig på att en karaktär med berått mod skulle hoppa mot sin död framför mig. Särskilt inte en karaktär som jag hade chansen att rädda, men misslyckades. Den kvällen begrundade både jag och mitt spelsällskap våra val, och jag tänkte i flera dagar på konsekvenserna, så till den milda grad att jag, utan att överdriva, fick svårt att sova.

Nyligen spelade jag om spelet från början, och att få se karaktären räddad undan sitt grymma öde från förra varvet kändes så himla skönt, och framför allt stärkande. Det går antagligen inte ens att göra rätt vid alla karaktärer i Life is Strange, och många val river verkligen i hjärtat, men att få kontroll över om någon lever eller dör på det här sättet – det här personliga, extremt påtagliga sättet – gav mig en känsla som jag sent kommer att glömma. Åtminstone fram tills episod 3-4 slet ut mitt hjärta och stampade på det igen.