Hej igen kära läsare! Det var nu ett bra tag sedan jag flikade in ett inlägg igen. Närmre bestämt fyra månader sedan. Det var i runt de tiderna som jag hittade en riktigt inspirerande sub-reddit i dagens valda ämne; att tackla backloggen/spelberget/vad man nu vill kalla sina glorifierade dammsamlare.

Själva inlägget i sig har fått ungefär ett år på nacken, och jag läste själv om det på Kotaku först. Det är en väldigt lång textremsa, men den tåls att läsas mer än en gång! Förutom att den verkligen sätter huvudet på spiken när det kommer till hur man som oskyldig spelare hamnar i den förlusten av kontroll – den ”slippery slope” av överdrivet stora spelinköp – som det ofta innebär att vara inbiten gamer idag, så ger den också insikter i hur man själv kan bryta det beteendet.

Kort kan man säga att personen började med ungefär 500 spel som han eller hon köpt på sig på Steam* och kallade för sin backlog. Hen satte upp ett par enkla regler för sig själv; Spela spelen minst en timme, funkar de inte eller de helt enkelt är för undermåliga – förströ tiden med något annat (exempelvis genom att titta på Let's Play-videor av spelet ifråga), och sist, men viktigast; Gillar du spelet så fortsätt!

För mig är nog det jobbigaste att släppa på mitt ”completionist”-tänk, dvs att jag gärna vill ha 100% av alla achievements i ett spel. Det är en svår vana att kombinera med ett sjunkande spelberg, och om det ska gå kan man kanske överväga att ge sig själv ett köpstopp. I dagsläget äger jag 155 spel på Steam, och jag hade när jag började tackla den här katalogen startat ungefär 30-40 av dåvarande cirka 120 spel. I skrivande stund är den siffran cirka 80 på de 155 titlarna.

Jag har inga skrupler i att erkänna att det ofta är och har varit svårt att motivera sig att spela. Det började för mig personligen i grundskolan, närmare bestämt i nian, när jag köpte ett inplastat Metroid Prime 2: Echoes. Denna punkt är den första jag kan titta tillbaks på och tänka att ”där och då började det, som skulle bli en rejäl mental last, ta form.” Metroid Prime 2 stod i hyllan i flera år innan jag plastade upp det, och polarna förstod inte hur jag kunde hålla mig från att sätta tänderna i det direkt. Själv reflekterade jag inte över det särskilt mycket förrän jag började inse att jag hade ett problem.

Sist i inlägget vill jag slå ett extra slag för att helt enkelt prata med andra om ens upplevelser, uppfattningar och erfarenheter av spelen man spelar – en slags spelens bokcirkel. Vissa gör det som bekant i podcasts (återigen, shoutout till Spelberget som varit lite av en grundpelare i min motivation!), andra har nätforum eller spelkvällar. Den här typen av aktiviteter ger verkligen mervärde till spelandet, och kan mycket väl ge spelaren en bättre känsla av engagemang och värde i det man gör, vare sig man diskuterar metaforer i They Bleed Pixels eller estetik i ICO.

* = Den här strategin är väldigt adapterbar till fysiska samlingar också!