När just ett videospel ska översättas och marknadsföras i en ny region av vårt runda klot, brukar man prata om att spelet ”lokaliseras”. En lokalisering kan ofta innefatta inte bara en språklig, utan även en kulturell anpassning till språket och kulturen det vandrar till. Exempelvis Nintendo har gjort sig kända för att redigera/censurera flertalet titlar, framför allt på Super Nintendo, som lämnade Japan för fjärran stränder (fast tittar man på en japansk karta så är det ju faktiskt i öst USA ligger, men jag tappar tråden nu). Som för många är bekant så har Nintendo nästan alltid varit lite extra måna om det där med finkänslighet – att försätta sin publik i madrasserade rum av politisk korrekthet via allt från att ta bort religiösa tecken, nakenhet och blod, till det nu (ÄNTLIGEN) omdebatterade ämnet regionslås.

Däremot har det här med spel som kommer till Sverige och har svensk text och/eller tal varit en ovanlighet. Det kan för många rentutav kännas som en relativt ny företeelse helt och hållet, även om jag har många exempel redan från tidig PlayStation-era och samtida maskiner. Faktum med att framför allt Sony, har jag märkt, är relativt måna om att ”lokalisera” sina spel, och där finns många exempel på svenskt undertextade såväl som dubbade spel från EA, Ubisoft och diverse andra studior och utgivare.

Detta möts dock nästan uteslutande med skepsis – som ett ovälkommet extra man tycker att man växt ifrån. Det kan rentutav kännas lite pinsamt att se undertexter på svenska i ett spel, och ska det dessutom pratas svenska också vet jag många som kreverar (case in point; Little Big Planet) och genast söker sig till inställnings-menyerna medan de ryser inombords. Varför är det så här? Varför känner sig svenskar så förfrämligade inför att se sitt eget språk representerat i videospel? Det, skulle jag vilja argumentera för, gäller nöjesmedia i allmänhet, men för videospel i synnerhet.

Det som fick mig att tänka på det här var en serie skärmdumpar/-foton där Bloodborne spelades med svensk text. Personen ifråga hade inget exempel när hen påstod att översättningen kändes dålig, varpå jag ställde frågan om det inte var ren ovana som fick hen att känna så. Det var ett resonemang personen kunde ställa sig bakom, och hen vande sig till och med efter en tid med spelet. Jag tror det var ordet ”muskedunder” som fick hjärtat på fall.

Själv är jag av åsikten att översättningar är något positivt – ja rentutav fantastiskt. Det kan ses som ett helt extra led av kreativitet, och kan i rätt fall ge spelaren en väldigt positivt annorlunda upplevelse. Självklart pratar jag inte om maskinöversättning likt den klockrena rubriken på dagens inlägg, utan snarare på ambitiösa projekt såsom Shadowrun på Super Nintendo här ovan, eller mastodontfenomenet Skylanders (vilket jag kommer ta upp senare i en egen post).

Det här är ett ämne som både kan och tåls utforskas – så; Vad tycker ni, kära läsare?