Lego City: Undercover

 

Det här inlägget blir lite mer av en bakgrundsberättelse, eftersom jag inte spelat något av Lego City Undercover. Alls. Det kommer bli ett förtroendeköp för min del – ett ”Purchase of Faith.” Jag tänker låta mitt första intryck av spelet vara så mycket som möjligt från det självt, och undvika gameplay-videor och recensioner. Jag menar, jag har ju redan hållit mig så här länge, så varför inte göra det hela till en överraskning?

Min egen historia med Lego-spel sträcker sig faktiskt inte så värst långt tillbaka. Borträknat ett par trånande blickar och någon enstaka session backseat-gaming så stiftade jag inte bekantskap med klossarna på den stora skärmen förrän tidigt 2006, då Lego Star Wars äntligen släpptes även på Nintendos lila lilla (lilla lila?) kub. Tillsammans med en kär barndomsvän skapade jag riktigt fina minnen tillsammans med det spelet, och det kändes verkligen som att Lego hörde hemma i spelvärlden. Det här var precis så jag förväntade mig att Legos Roboforce, UFO, Aquanauts eller Alpha Team skulle se ut när man själv fick ha kontrollen i ett spel (det sistnämnda skulle komma att göra mig rätt besviken så sent som för två veckor sedan).

Jag och samma vän satte snart därpå tänderna i Lego Star Wars II som kom senare samma år. Jag tyckte om ettan såpass mycket att jag direkt efter skolan gick ned och köpte spelet på release – något jag oerhört sällan har gjort, vare sig förr eller senare. Spelet var enkelt uttryckt ”inte riktigt lika bra,” och vi var överens om att det hade förlorat en viss charm som en slags halvt amatörmässig produkt. Det var större helt enkelt, på både gott och ont, och allt dåligt det introducerade skulle komma att hemsöka oss i det senare Lego Star Wars: The Complete Saga. Vi hundraprocentade tillsammans samtliga av dessa tre spel, vilket landade på långt över 50 timmar totalt!

För vår del var marknaden rätt mättad efter detta. En rätt så Legofri period hade därmed haft sin gång när Lego City Undercover utannonserades, eller i vart fall fick medial täckning, under E3 2011. Det hette då Lego City Stories (något som jag aldrig hade kommit ihåg om det inte vore för Wikipedia). Jag har aldrig varit något större fan av GTA, något detta spel till viss del liknar, och avfärdade det som en titel jag kanske undersöker långt senare. Jag fick ju delvis rätt i detta, men faktum med att jag är pepp som bara den på att få spela det här! Det verkar ha charmen jag såg i särskilt det första Lego Star Wars, samtidigt som det har en större budget, lite mer variation, och (kanske) inte är fullt så mycket av ett collect-a-thon som sina föregångare (The Complete Saga var ett rent h-vete med frysbuggar och oändliga omspelningar). Humorn verkar ju dessutom i behåll, och expanderad på i och med röstskådespelet.

Det gick rätt många år där, efter The Complete Saga. Sånär som på parentesen om Alpha Team, samt en minisession Lego Indy härom dagen, så har jag inte rört ett Lego-spel sedan dess, och nu är jag redo för dem alla igen! Bara kom och ta mig!