Hej, högst teoretiska bloggs första inlägg. Det är idag cirka två veckor sedan jag lade en beställning på ett Wii U. Jag valde att köpa maskinen tillsammans med Donkey Kong Country: Tropical Freeze, eftersom jag fullkomligt älskade dess föregångare Donkey Kong Country: Returns – så till den milda grad att jag med allvar kan kalla det ett av de absolut bästa plattformsspelen jag någonsin haft äran att spela. Maskinen kommer tyvärr att vara försenad hem till mig då jag lade till ett Child of Light i varukorgen. Som några av oss vet har ju Ubisoft inte varit så där jätteduktiga på att leverera just den här titeln i tid.

Nåja, via vänner och events har jag ändå fått ungefär 5-10 speltimmar med den lilla tingesten, och dess många egenheter och oerhört lovande spel har gett mig ett fantastiskt första intryck jag inte hade kunnat drömma om. Jag har aldrig varit den som lyssnar överdrivet mycket på recensenter och bransch-kritiker – än mindre så numer, känner jag – så jag är rätt säker på att påståendet ”Wii U har inga spel” är något som jag kommer finna lika mycket BS vad gäller den här maskinen, som jag anser att det gäller Vitan (mer om det någon annan gång).

Till att börja med tänker jag gå in på Wikipedias lista över spel till Wii U. Hör och häpna när jag läser att konsolen har inte mindre än 327 spel listade*, vilket är mer än hela biblioteket på Segas Master System (318 st.) – en konsol som beroende på hur man ser det lever än idag eftersom Brasilien är ett underligt land...men nog om det! Nu är det ju självklart så att en hel del av den här listan är spel som är exklusiva till en viss region, något Nintendo skjutit sig själva i foten med genom att vara den enda som propagerar för under denna generation. Gör man som Nintendo vill och begränsar man sig själv till att bara köpa spel från en region, så har vi ändå en ansenlig mängd titlar att välja på. Det rör sig mindre noggrant räknat om strax över 140 stycken, och det inkluderar inte Virtual Console-spel.

Jag tänkte i och med förseningen av min egen maskin att jag skulle göra en slags före-efter-analys av vad Wii U innebär för mig. Skriva om vilka spel jag är nyfiken på att spela på den; vilka jag ser fram emot mer och mindre, och vilka jag rentutav inte anser har något existensberättigande. Att gå genom alla dessa 140+ spelen, och kanske ett par av Virtual Console-spelen ovanpå det, är iofs ett beundransvärt projekt, men det är inget jag kommer ha tålamod eller tid till. Något jag för övrigt har gemensamt med de flesta som klagar på maskinens spelutbud. Särskilt de som inte äger en.

Det första inlägget i denna serie kommer bland annat att behandla ett spel som jag inte fick upp ögonen för innan det hade varit ute rätt så länge. Ett spel som iofs inte flög under min radar, men som jag bara såg på det årets E3-reportage och avfärdade med ett ”meh.”

Jag talar om Lego City: Undercover.

* = Detta ska visst vara sedan den 31:a Mars 2014, men listan inkluderar Heart Forth, Alicia som inte bekräftades för Wii U förrän så sent som 16:e Maj – samma dag som spelets Kickstarter gick ut.