De senaste dagarna har gått fort för mig. Nationaldagen spenderades med fyra glada figurer hemma hos födelsedagsgrisen i gänget. Där blev det tårta och en hel del brädspelande, däribland Labyrinten, Skattjakten med Kalle Anka & Co; Settlers från Catan, samt det utmärkta 7 Wonders.

Efter en tråkig omgång av Catan försvann två iväg till andra planer de bortlovat sig till, men vi fick iaf tillökning på en man också. Tre pers styrde vi stegen hem till moi och satte oss framför skärmarna. Jag gav en liten demonstration av Mark of the Ninja; ett helt briljant actionspel i 2-D med självförklarande temat ninjor och smygande. Fortfarande fruktansvärt roligt spel, och bland de jag spenderat mest tid med i mitt Steam-bibliotek.

Vi fortsatte med Forced, som äntligen har fått sin 1.21-patch som verkar ha fixat alla problemen med att man fick anslutningsproblem (av DC-sort) i Lokalt Samarbetsläge – dvs. på samma dator! Det var en fröjd att se att allt funkade som det skulle efter vi pillat igång kontrollerna, och jag gläds åt att se att goda soff-baserade samarbetsspel finns att spela även på PC. Forced får därmed min tumme upp i det avseendet, men av diskussioner på forumen att döma borde de sugna på online-delen kanske vänta ett litet tag till. Synd, för det är ett spel med hjärtat på rätta stället, och utvecklarna får stå ut med så mycket hårda ord att jag tycker de förtjänar en applåd för att de orkar rent mentalt. Mycket slarv ska såklart straffa sig, men här tycker jag man ser lite god vilja iaf!

Efter en god timmes spel så drog vi fram artilleriet. I med MK 8 i Wii U:n och vi drog igång. Jag tror vi hann med fem kupper på 150 cc, varav jag plockade tre stjärnor i tre av dem. Antagligen tack vare att mitt sällskap höll de bakre placerade AI-spelarna i schack, hehe. Jag sparade faktiskt ett race till mina favoriter! Så jag kan nu beundra min insats på Retro Rainbow Road när jag vill. Gjorde en del riktigt fin drifting där, om jag får säga det själv.

Sen drog en till av oss hem när det blev sent, och kvarvarande två, jag och födelsedagsgrisen, förbarmade oss över hur trist Nintendo Land är med bara två spelare. Allvarligt, balansen är helt skev, tyvärr.

Vad gör man då för att följa upp en såpass fin nationaldag? Jo, man sover först till tolv på dagen, tar en lång skön frukost, och kallar sedan över minst en i sällskapet från gårdagen. Vi satte oss och spelade Eternal Sonata, och därmed förklarar jag JRPG-krisen löst. Grymt mysigt spel med ett oerhört enkelt slagsmålssystem som på nolltid känns helt naturligt, och dessutom anpassar sig och blir svårare ju mer man spelar och samlar på sig erfarenhet! Det är inte som att det är hundra procent dynamiskt, men att svårighetsgraden på just stridsreglerna piffas upp lite efterhand som man kommer framåt i spelet gör att upplevelsen känns väldigt unik i genren. Lägg där till musik av självaste Motoi Sakuraba, en av mina absoluta favoritkompositörer av spelmusik, och jag är helt såld.

Jag minns att jag spelat Eternal Sonata förut, men det är ett par år sedan. Minns även att jag tyckte ungefär samma sak om det då, och blev lika förvånad när jag såg just vem som hade gjort musiken. Den gången var det dock Xbox 360-versionen, och nu är det PS3 som gäller. Vet inte exakt hur de skiljer sig, men där ska tydligen finnas lite extra innehåll i den här. Sen har ju min specialutgåva ett skinande fint pappersöverdrag till förpackningen. Värt de hundra kronorna extra på begagnatmarknaden gentemot standardutgåvan? Tja, man måste ju sålla bort lite bland sina potentiella inköp, alternativt göra det svårare för sig – för så värst vanlig var den fina papperslappen inte.