Mega Drive - nedpackad
Mega drive är den första Sega-konsol som kom in i mitt hushåll, och det var väldigt sent relativt sett.
Jag var 14 år och köpte maskinen plus ett par fina titlar av min dåvarande simtränare för en rätt lagom peng (400 om jag inte missminner mig). Jag gick snabbt från att vara extremt likgiltig till Sega-maskiner (nåja, förutom att Dreamcasten såg helt vansinnigt häftig ut), till att bli helt frälst i Sonic, Shadow Dancer, Sunset Riders och ett par till.
Det var till och med Sonic 2 jag fick med maskinen – ett spel som alla som kan relatera till förstår hookade mig helt på maskinen och gjorde mig nyfiken på vad den mer hade att erbjuda. Därtill var jag dessutom bekant med Phantasy Star-serien vid detta skede via GBA-kollektionen, och även om jag än idag inte ägt mer än tvåan och fyran – än mindre klarat något av dem – så var det där och då en s.k. ”big deal.”
Idag är min blygsamma Mega Drive-samling helt överglänst av diton för mitt Master System. Bilden i förra inlägget innehåller faktiskt mitt hela bibliotek jag har på'n, men där finns ett par riktigt fina titlar. Det är en maskin jag anser mig vara på startsträckan med ännu, och tänker stifta en mycket intimare bekantskap med i framtiden. Du vet, när den väl åker fram igen... *snyft*
För att inte inlägget ska bli så himla litet kan jag skriva ned två spel jag väldigt gärna vill lägga till i min Mega Drive-samling:
Lost Vikings: Den enda versionen mig veterligen som stödjer tre spelare. Jag skyller på Trine-serien och Secret of Mana som gett mig mersmak för detta. Jag har dessutom aldrig klarat något av spelen i serien. De har en något udda release-historia, och speciellt uppseendeväckande är att originalet även kom till Amiga CD-32 av alla konstiga maskiner. Nåja!
