Det här är en berättelse från när jag gick på högstadiet. Man kan säga att detta var innan jag blev den Yesteryear Gamer jag är idag, för även om jag med trängtan blickade bakåt på min barndoms spel, så var det i nutidens spel jag var allvarligt betuttad.

Detta var på tiden Sonys PlayStation 2 höll spelmarknaden i ett järngrepp och Xbox och GameCube tävlade om vem som slapp bita i det suraste äpplet. Det var tiden för konsolkrig, för mig och mina jämlikar. Tiden då såväl skola som hem blev ett forum för hektiska debatter om vilken maskin som var de andra överlägsen, och vilken man skulle tjata sig till i julklapp av päronen.

GameCube blev det uppenbara svaret för mig, Nintendo-fanatikern. Redan här fick man vänja sig vid att agera djävulens advokat när det stod klart att ens älsklingsmaskin helt enkelt inte fick alls så många spel som motståndarnas maskiner. Visst lekte jag med tanken på den ack så våta drömmen att äga alla tre, eller åtminstone två, av konsolkrigets bastioner, men där och då hade jag inte en enda. Vad jag däremot hade var siktet inställt.

Delfinen har landat

Den 3 maj 2002. Det var då Project Dolphin, GameCube, nådde europeiska butikshyllor. Det var dock inte där jag hade mitt sikte inställt. Jag bidade min tid till tre dagar därpå, då jag firade mitt trettonde jordsnurr. Jag hade ju knappast låtit mina föräldrar undgå att en av mina mest önskade presenter skulle bli tillgänglig bara tre dagar innan. Den indigofärgade skatten uteblev dock. Antagligen så hade jag redan förbrukat den gunst som tjat kunde ge redan på N64:an och på Star Wars Episod 1 när dessa begav sig.

Mina första möten med maskinen blev hemma hos vänner och bekanta under återstoden av det året, fram tills julafton behagade bringa bytet. Spola fram ett drygt år av konsolkrigande, till min prao-tid under höstterminen i årskurs åtta.

Vi är ni framme vid år 2003. Jag hade varit ute i god tid och fått praoplats på stans spelbutik – lyckliga jag! Det var en upplevelse, av flera anledningar. Nästan varje dag tillbringade jag den mesta tiden framför skärmar. Matpengen, som av olika administrativa skäl kom från föräldrarna, smusslades undan för att användas till annat skoj, och jag gick hungrig större delen av dagen. Men vad gör det när man har vad som kändes som fri tillgång till Brute Force, Jedi Academy och Mega Man X5 (eller var det X6?)? Den stora ynnesten var dock det då alldeles nysläppta Mario Kart: Double Dash.

Jag var så betagen av det här spelet redan då, att jag varje dag släpade med mig alla GameCube-kontroller jag hade hunnit samla på mig (hela två stycken). Jag fick med både butiksägaren, en bekant till denne, samt en kompis till mig som brukade kika in för att prata spel. Två veckors praoande blev två veckors Mario Kart: Double Dash på fyra spelare ända in på kvällarna. Bomber flög, skalen rullade och svordomarna haglade. Livet var härligt.

Guldkanten

Allt gott måste ju dock ha ett slut, och detta tog en ände med förskräckelse. En dag när butiksägaren kikade in i lagret för att räkna kassalådan, så var den borta. Någon hade med största sannolikhet smugit in medan vi stod och spelade och obemärkt lyckats få med sig hela kassalådan ut. Djärvt, och det är ju tyvärr ofta den där typen av småstötar funkar.

Det var antagligen inte som att han var utan försäkring dock, vår kära butiksägare. Med tanke på andra saker som hände under min tid där var detta kanske inte ens hans största kris. Oavsett vad, så var han i varje fall inte glad på mig. När kompisen jag nämnde tidigare hade praoat där ett par månader senare, så berättade han stolt att han fick ett exemplar av Splinter Cell när han slutade. Något sådant fick jag aldrig, utan fick i förbifarten till och med höra att jag "hade ju bara stått och spelat hela tiden".

Nåja, tveksam arbetsmoral åsido tycker jag i varje fall att jag fick något betydligt bättre än Splinter Cell (jag har spelat det i en halvtimme; det var en riktigt dålig halvtimme). Nej, jag fick i stället den här berättelsen, och jag fick privilegiumet att spendera så mycket kvalitetstid framför Mario Kart: Double Dash – än idag ett av seriens bästa spel.