Tengami är den sortens spel som du spelar när du behöver en stund för dig själv. Det räcker med en eftermiddag. Det är väl spenderad tid i en väl klippt och skuren berättelse.

Tengami var länge på min radar. Efter vad som måste varit en rätt bra start på Android- och iOS-enheter dök det upp på eShopen på Wii U i slutet av 2014. I början av året därpå kom det även till PC och får ändå anses vara ett spel som syns. Du har säkert sett det. Den vackra origami-estetiken undgår garanterat ingen obemärkt – framför allt inte konnässörer av allting japanskt. Ändå tog det mig fram till nu att faktiskt få tummen ur och spela denna lilla berättelse. Det var min goda vän S som gav det till mig i försenad julklapp. I digital version, givetvis (men jag skulle så inte tacka nej till en Wii U-skiva med det här på), så det här värmer numera min hylla med Steam-spel.

Spelet berättas som en bok, väldigt bokstavligt talat. Det är som en sagobok med små interaktiva pop-up-segment, lite som i Octopath Travelers Compendium-utgåva. Det hela är som sagt i skönaste japanska papperskonst, ackompanjerat av ett ljudspår signerat David Wise. Jag kan inte påstå att det är ett av hans bättre verk, men det har ett par omisskännliga signaturstycken som spelar väl ihop med det som händer på skärmen. För det mesta.

Hela Tengami styrs med musen, vilket får mig att förstå varför det främst kommit på Wii U på konsolfronten (att en 3DS-version inte kommit är ju dock en styggelse; det hade lirat fantastiskt på den maskinen). Det är intuitivt och hjälpsamt designat och den där ledtrådsfunktionen kan man i princip stänga av direkt. Pusslen handlar mest om att ha huvudet någorlunda med sig när man färdas genom Tengamis vackra sidor.

Till syvende och sist är Tengami ett kort spel – och det är helt okej. Tre små kapitel med lagom mycket problemlösning och pussel samt en vacker haiku-aktig dikt i kapitelvändningarna. Det är ingen upplevelse för livet, men en ack så trevlig förströelse för den som ser spel som en konstform.