På grund av hur immaterialrätt och licenser fungerar har jag dragit på mig en rejäl FOMO (Fear Of Missing Out) när det kommer till spel som inte släpps i fysiskt format. Jag vårdar min PS3 med Scott Pilgrim vs. The World på och jag klagosjunger att jag missade After Burner Climax varenda chans jag får. I väntan på ny lagstiftning får man fylla på de digitala hyllorna med det utrotningshotade godset så gott det går, även om de i slutänden också (oftast) är licenser som kan tas ifrån dig.

Nyversionen av Castle of Illusion räddades nyligen ur det digitala licenshelvetet och fick åter en chans att avnjutas av sådana som undertecknad – åtminstone tills det försvinner nästa gång. Sen på bollen köpte jag det så fort återsläppet på Steam kom till min kännedom. Eller nåja, till nästkommande rea väntade jag, och snappade då upp det för 4,41 euro. Sedan tog det mig fram till nu att faktiskt stryka det ur backloggen. Trots blandade intryck ångrar jag ingenting.

Nu tillhör jag de som faktiskt inte har spelat Castle of Illusion på Sega Mega Drive, vilket är den version som denna remake använder kalkylbladet på. Jag har klarat Master System-upplagan av Castle of Illusion och jag har spelat World of Ullusion till Mega Drive (ett alldeles utomordentligt spel), men i övrigt går jag in i detta i princip blind.

Jag vet sedan tidigare att spelet ges ton av Grant Kirkhope och jag kan efter provlyssning konstatera att det inte är en 1-till-1-rekreation. Det hörs direkt att det är snubben med en trom-boner som står för tonerna och det för direkt andra nostalgiska tankar ut i solskenet, nämligen de för Banjo-Kazooie och Banjo-Tooie. Att Castle of Illusions nyversion dessutom är lite av ett samlarmaraton understryker bara samröret ytterligare och gör spelet ännu trevligare att leka med.

Tyvärr så stannar det mesta positiva där, vid just nostalgin. Själen finns här, men allt som utsmyckar den är halvdant gjort. Det är någonstans mellan en A- och en B-produkt (alltså sämre än AAA- och AA-produktioner). Mitt största problem är att plattformandet känns väldigt ojusterat, lite som ett typiskt Unity-spel. Kollisionsprogrammeringen är hafsig och kontrollen bara en gnutta för oprecis för att det ska kännas helt rätt. Lägg där till den ytligaste ytan, grafiken, och det är uppenbart att kakan är halvbakad. De tvådimensionella illustrationerna må vara väldigt vackra att titta på och gör Disney rättvisa, men att se 3D-modellerat i rörelse är en blandad kompott. Musse, Mimmi och de flesta av bossarna ser helt okej ut, likaså några av områdena vi besöker med Musse. Däremot är resterande bossar rentutav fula och områden som leksakslandet oerhört oinspirerade.

Men vad vet jag, right? Med tanke på min ringa erfarenhet med originalet (ingen, sånär som på småvideor, den enstaka texten och nu även lite av soundtracket) så kan man nog lätt avfärda mycket av det jag säger som att nyversionen av Castle of Illusion blott är originalet troget. Håll den tanken, som man säger på ren svengelska – för det här ska testas. Nästa tillfälle jag får ska jag nämligen ge mig på Castle of Illusion på Sega Mega Drive och själv få se vad som gör att det är ett spel man gör en nyversion av från första början. På återseende!