Att ett spel som Shadow of the Colossus har förblivit en överraskning – något ospoilat – för mig under de tretton år det nu funnits ute är egentligen ett smärre mirakel. Det gäller inte minst när man kommer ihåg att det i år släpptes ett nyoriginal/remaster på PS4:an. Så varför har det tagit mig fram tills i år att spela HD-utgåvan på PS3, den enda version jag faktiskt äger? Det kan man fråga sig; backloggens vägar äro höljda i uppskovets dunkel. Jag är dock djupt tacksam för att jag fick uppleva SotC, eller Nico som det lite kärt kallades under planeringsskedet, som en överraskning.

Min historia med Shadow of the Colossus börjar redan 2006, då spelet släpptes i Europa. Jag hängde i min lokala spelbutik en hel del under slutet av högstadiet och ungefär halva gymnasiet, och det var precis i den här perioden PS2 var som störst och fullkomligt överöstes med riktigt bra spel. Butiksägaren hajpade Nico en hel del redan innan jag såg det ordentligt i action och höjde det till skyarna som något av det bästa han spelat. För mig såg det ut som ett bra spel, helt enkelt. Jag vill minnas att det dock inte riktigt kändes som min typ av spel. Där ser man!

Något år senare hade sagd spelbutik slagit igen, och jag hängde i andra butiker och socialiserade med personalen. I en av dessa, GAME på Center Syd om jag inte missminner mig, köpte jag 2007 ett begagnat Nico som julklapp till en vän. Det var ett riktigt impulsköp, men det slutade med att jag, han och alla andra vänner jag bjudit hem den nyårsaftonen satt och spelade enbart detta långt in på nyårsnatten. Eller nåja, strax efter jag sprungit genom Sin & Punishment som just hade släppts på Wii Virtual Console också (må den vila i frid).

Nyårsaftonens spelsession och en till kortare någon av dagarna därpå gjorde att jag hade sett i princip alla kolosser och det mesta spelet hade att erbjuda på ytan. Mönster och svagheter satt kvar i minnet när jag startade upp mitt eget exemplar i början av sommaren, men det gjorde bara speltiden trevligare, fylld av just det-upplevelser och helt fokuserad på den episka David mot Goliat-känslan som varje boss dryper av. Med PS3-versionen har jag dessutom kunnat utforska världen extra noggrant, för vem vill inte ha 'cheevos för att ha sparat vid alla helgedomar eller utrotat hela befolkningen av de livgivande glödsvansade ödlorna? (jag är en dålig vegan)

Shadow of the Colossus var precis så fantastiskt som jag minns och hoppades att det skulle vara. Att själv få se handlingen vävas utan att ha den blekaste aning om vart den är på väg har varit en ren ynnest. Det här spelet bestiger utan svårighet min topp-5 och jag kommer att återbesöka det fler gånger i framtiden (jag har ju redan hunnit klara det fem gånger). Det blir allt svårare att gå in i ett så här känt verk helt oinvigd, och det är synd – en tråkig sidoeffekt av att alltid vara uppkopplad mot etern är att man får handlingar spoilade mindre än en månad in på verkets livslängd. Det gör denna frukt extra söt och jag känner på mig att det kommer ta tid att hitta nästa titel att utmana min nuvarande topp 5-lista.

Sedan behöver jag väl knappast nämna att jag är ytterst tacksam att ha både originalet, nyoriginalet och ett Hard Mode att ta mig genom innan Nico är helt utforskat. Jag ser fram emot det något kolossalt.