Idag ska Yesteryear Gamer försöka sig på att recensera ett spel som faktiskt är släppt i år! Trine 3 är bara en av många saker jag hunnit med under sensommaren och under höstens antågande, men av min kärlek till både genren och spelserien förtjänar det här helt klart att behandlas först.

 

Trine 3 är likt sina två föregångare utvecklat av finska Frozenbyte, med samma karakteristiska lysande färgpalett och vackra miljöer. Från öppet landskap under norrskensbelyst himmel till den mörkaste av fängelsehålor är Trine-serien ett enda långt kaskadfyrverkeri, toppat med ett av de roligaste samarbetslägena jag haft nöjet att spela. Premisserna får genast veteraner att tänka tillbaks till Lost Vikings-serien, vars två inkarnationer sågs på en stor mängd spelmaskiner under 90-talet. Tre hjältar med kärnförmågor som är nästan helt olika från varandra, ska samarbeta för att lösa pussel, besegra fiender, och samla på sig en rad olika saker på vägen.

Trine 3 innehåller allt detta, men på ett så från sina föregångare vitt skiljt sätt att man som spelare får en lätt fjärmande känsla över sig. Den första och utan tvekan största förändringen – elefanten i rummet, om man så vill – är att spelmotorn är bytt från en i tvådimensionellt plan, till en i 3D. Beslutet att ta klivet ut i tre dimensioner kan inte ha varit ett lättvindigt fattat sådant; det är urtypen av stoff att dela fansen av ett spel/en spelserie. I egenskap av Early Access-spelare visste jag själv om detta sedan en tid tillbaka, och trailers för spelet som berättade om bytet cirkulerade redan innan dess. Jag ser inga större problem med faktumet, även om jag själv anser att Frozenbyte här inte hade behövt ändra så på en vinnande formel när de istället bara kan klämma till ett par variabler (såsom att återintroducera de roliga föremålen från första spelet!), men det går inte att blunda för faktumet att den tredje dimensionen inte är särskilt gott implementerad.

Kameran, även om den oftast är samarbetsvillig, får gärna för sig att bege sig någon helt annanstans – ett problem de flesta spel i 3D som är beroende av en kamera har. Vinklarna utvecklarna valt är dessutom tämligen statiska, vilket känns inskränkande så till den milda grad att jag snarare vill kalla hela etablissemanget pseudo-3D. Mängden utforskande i banorna är något reducerad i och med detta, och man finner ofta 100% av allt samlingsbart på en bana vid första försöket.

På tal om banor; Trine 3 är kort – alldeles för kort. Frozenbyte har gått ut med att man från början hade en vision om ett mycket längre, kanske rentutav tre gånger så långt spel, när det låg på ritbordet. Verkligheten kom dock så småningom ikapp, i form av kostnaderna ett såpass omfattande byte av motor medför. Mer om utvecklarnas svar på kritiken kring Trine 3 går att läsa här. Att spelet skulle varit längre märks väldigt tydligt, och med tanke på prisbilden ger längden, och kanske framför allt slutet, ett bryskt uppvaknande med inslag av ågren.

Jag kallar absolut inte Trine 3 för ett dåligt spel, men det känns som ett halvfärdigt, något amatörmässigt projekt jämte dess föregångare, som lär åldras med avsevärt mycket mer stolt- och värdighet. Lite mer tid i ugnen, lite matigare – och längre – innehåll, och jag hade varit lika begeistrad som i de andra två, men så som det är nu faller det på nästan alla punkter.

+ Musiken; inte lika minneseggande, men fortfarande mysig!

+ Grafiken; fortfarande underbar

+ Röstskådespelet; alla är där de ska. Humor, mys – det passar bara!

- Längd; för kort

- Svårighet; för lätt

- Motoriken; i grund och botten är flytten till 3D inte ett gott beslut

- Sparsmakat; saknas gör ännu alla talismaner och annat kul från ettan. Mer collectibles!