Jag har räknat alla tuggorna i bakkatalogen och kan konstatera att det går alldeles ypperligt. Ypperligt dåligt. Jag har i och för sig också förtydligat reglerna för mig själv, eftersom jag kom fram till att utmaningen inte ens är rolig annars. Så, här kommer ett förtydligande: Samtliga spel jag betalat noll kronor för räknas bort. Detta inkluderar recensionskoder, gratiskampanjer och spel inlösta mot guldmynt på Nintendos eShop. Så, med denna nya klausul etablerad; hur går det egentligen med kampen mot bakkatalogen?

Till att börja med kan jag konstatera att det lönar sig att recensera spel, att vårda kontakt med utvecklare/utgivare och att hålla hårt i sina guldmynt tills det rätta prisraset dyker upp. Detta förutom att självklart nappa när mantrat ”gratis är gott” gör sig påmint. Till dags dato har jag införlivat exakt 100 spel (om jag nu lyckats med konststycket att räkna rätt). Av dessa är det en exakt 50/50-fördelning mellan spel som är mig givna, och spel som är köpta för faktiska pengar.

Det här är nog ett av mina favoriter från bakkatalogen, trots sin översimplistiska design och underutvecklade gameplay. 

Jag börjar alltså på 50 minuspoäng i denna kalkyl. De korresponderande pluspoängen uppgår tyvärr inte riktigt i nettoplus. Med inte mindre än 44 klarade spel är det dock synnerligen nära. Den totala ställningen så här en och en halv månad kvar av året är således minus sex pinnar. Jag kan alltså åter konstatera att det går skit, men inte helt abyssklassat anus. Så hur ser handlingsplanen ut för resten av året?

Där finns ett par lösa trådar att klara upp i ett par ännu oklarade spel. Med dessa uppföljda hyser jag ändå en viss förhoppning om att kunna tillfoga dem i listan pluspoäng. Det är spel som 3D Dot Game Heroes (där jag är i sista hålan!), Daemon X Machina (som jag nog är halvvägs i), Ring Fit Adventure (This. is. SPORTA!) och en handfull kortare retrospel som bara väntar på att gamlingarna ska kopplas in. Det här kommer att gå. Jag kommer att triumfera – sanna mina ord!