Ja, jag är en av dem. En av de gejmers som njuter av achievements i spel. Ibland låter jag dem till och med styra vilken plattform jag väljer att spela ett spel på. Det innebär ofta att Nintendos plattformar får ge vika för ett alternativ som kan ge mig mitt fix – men det får det vara värt. Det lilla plinget, klicket eller tomma lilla notisen i ena hörnet gör mitt spelande lite extra värt. Så känns det; så enkel är min belöningsdrift.

Nu är jag inte så långt gången att jag inte spelar spel som saknar achivements. Ja, jag låter virtuella troféers vara eller icke-vara till stor del styra vilka plattformar jag kan tänka mig köpa ett spel till, men spelen i sig måste inte från början ha det. Självklart. Annars skulle jag ju missa hur mycket spelvärda skatter som helst (för att inte nämna all fantastisk retro!).

Hugfästelse: att säkra ett minne

Det finns många anledningar till att det är så här för mig. Det är som sagt lätt att anropa mitt belöningscenter och trycka till dopaminknappen. Nog för att jag ska ha spenderat närmre 180 timmar i ett Picross-spel för att få se den fantastiska procentsiffran 100. Nintendo är väl den enda stora draken kvar som motsätter sig ett enhetligt system med achievements, och det är synd. När jag jag satt och kände de virtuella g-krafterna i 200 cc Mario Kart 8 härom kvällen så slog nämligen en annan sak mig: Achievments är ett fenomenalt sätt att föreviga sina spel.

Vad menar jag med att man förevigar sina spel genom achivements? Jo, i denna krönikans tid – där nedteckning, inspelning och bevarande är en så viktig pusselbit i allt från internationella affärer till det individuella livet – så är just ens personliga kom-ihåg en central del av upplevelsen. Att veta när jag gjorde vad i spel X är precis som att titta genom ett gammalt fotoalbum. Det är så klart inte ett lika starkt ”bevis” som en bild eller en inspelning, men för oss som inte har så mycket möjligheter till inspelning är det så enkelt. Ett extra bokmärke.

Nu är det personligt

Till saken hör, och nu ska jag bli väldigt personlig, att min egen strävan efter att spara och föreviga har att göra med en egen rädsla – eller snarare ett stort obehag – inför att få nedsatt minnesförmåga. Tanken på alzheimers och demens kanske inte gör mig sömnlös, men rör om i mitt inre. Jag förknippar min identitet så starkt med mina minnen att den här sortens obehag har fått en väldigt lukrativ grogrund. Hanterar jag detta bättre genom att lämna alla dessa digitala spår? Jag tvivlar på det, men jag har åtminstone jäkligt kul medan jag gör det. Ibland, åtminstone (Staw Wars: The Force Unleashed kan äta mina kallingar).

Vissa kreatörer på nätet har ju till och med detta med kompletterande till sin specifika nisch. Men förutom att vara en kul utmaning och ett mått på hur klar man är med ett spel så bidrar achievements med så mycket mer – när de är korrekt implementerade. Tyvärr är ju fallet ofta att det handlar om hopplös grinding, men det finns massor med achievements som ger sina spel mervärde. Jag har skrivit en del om det här förr och det är ett ämne jag kommer att skriva mer om i framtiden, när andan faller på. Och lyckas jag få till ett godtyckligt antal sådana texter så tänker jag spela upp mitt eget lilla pling och nöjd se ut över mina prestationer.