För ungefär två år sedan utannonserade Nintendo sin ersättare för tidigare Club Nintendo, till fröjd för många skandinaver. Äntligen skulle vi få tillgång till lite fler av de där hägrande bonusarna alla de större marknaderna kunde välja och vraka bland. Med facit i hand så har kanske inte så mycket förändrats trots allt, men som halvstor konsument av eShop-spel så har åtminstone jag själv haft en del behållning av My Nintendo – närmare bestämt förmånen att kunna plocka hem digitala spel i utbyte mot guldmynt.

De digitala bonusarna har varit med sedan start för My Nintendo-programmet. Först ut var inget mindre än ett ännu exklusivt Zelda-picross med Twilight Princess-tema (det var ju trots allt precis när titeln kom i HD på Wii U). Som den pusslare jag alltid varit tog det inte lång tid för mig att bli helt absorberad i konceptet. Picross var något helt nytt för mig. Likt sudoku före det så nästlade picross sig in i min giriga hjärna per omgående. Det tog mig en veckas sporadiskt spelande att maxa, sedan kände jag mig klar och spelet liksom pusselsorten föll i glömska. Detta var tills jag hittade Pokémon Picross.

Jag besöker Nintendos eShoper med jämna mellanrum, framför allt den på 3DS. Här finns en hel uppsjö av både prisvärda guldkorn och knappt polerad avföring. Jag vill påstå att jag är rätt duktig på att navigera och hitta de förstnämnda, men det händer att min gejmdar felar också. Bland de titlar som ger utslag finns ett par av Nintendos så kallade Free to start-spel. Ett par av dem är riktigt roliga (Steel Diver: Sub Wars, Clash Team Kirby Deluxe) och andra dåligt maskerade sedelpressar (Pokémon Shuffle). Pokémon Picross tillhör dessvärre det sistnämnda, vilket så klart ger effekten att man ger sig fan på att inte spendera ett öre på't.

Jag ska faktiskt ära den som äras bör här, för Pokémon Picross har ett tak för hur mycket pengar du kan spendera. Beroende på om du nappar på starterbjudandena så blir spelet ”upplåst” efter 300 kronor och du kan därefter hämta spelets digitala valuta, Pictrites, helt gratis. Någorlunda sjyst, alltså. Sjystare än vore ju dock att inte begränsa mängden Pictrites du kan få gratis på ett dygn till så små mängder. Generöst avrundat får undertecknad cirka tio om dagen. Det minsta du behöver för att låsa upp ett nytt område är ett hundra stycken.

Tro det eller ej, men det här spelet har faktiskt en berättelse.

Cynikern i mig tog helt över mitt tålamod och jag laddade ned ett annat gratis Picross-spel, Picross Fairytale: Legend of the Mermaid, via Steam. Det är ett både större, svårare och mindre pengaberoende spel än vad Pokémon Picross är. Även om det saknar samma finess och intressanta funktioner så kliar den på precis rätt ställe. Jag är i skrivande stund till precis hälften klar med hela spelet; återstår att se gör om jag orkar hela kakan.

Efter Retrogathering kliade det fortfarande i lymfus picrossius-delen av hjärnan – det stod ju trots allt med på den där önskelistan. Jag såg dock bara ett enda Picross-spel på plats: Mario's Picross på Game Boy. En femhundring kändes dock aningen saftigt, om än för ett komplett exemplar i så pass fint skick. Det fick bli ett besök till eShopen igen i stället. Fyrtio kronor, fyrtio block och fyrtio sekunder senare sitter jag med samma spel på min 3DS-skärm. Denna utgåva har en generös mängd innehåll för såväl nybörjare som mer erfarna. Hade det bara haft 'cheevos också så hade himmelriket varit nära...