Plattform: Wii U

Detaljer: ca. 6 timmar spelade (kampanjen avklarad en gång ensam), i 720p (1080i?)

Rekommenderas: Njae?

Oavsett vad så är Limited-fodralet riktigt najs!

 

Idag tänkte jag göra något för mig väldigt okarakteristiskt, nämligen en regelrätt recension – på ett helt nytt spel! Det har blivit lite av en trend under det senaste året, att jag köpt på mig flera helt nysläppta Nintendo-spel jag sedan aldrig blivit färdig till att ploppa i respektive maskin. Det är en trend jag tänker råda bot på, och då passar inte mycket bättre än en uppföljare/remake på ett av mina absoluta favoritspel från Nintendo.

Star Fox Zero är rätt och slätt just det, en remake på Lylat Wars – eller Star Fox 64, som den egentliga titeln lyder. Det har precis alla ingredienser man kan förvänta sig med ett sådant epitet, vilket tyvärr innebär ytterligare en reboot av storyn (jag tillhör en av vad som verkar vara få som uppskattade Star Fox Command på DS:en i den aspekten). På den grafiska biten så presterar Zero riktigt bra; färg, flyt, och texturer ser riktigt fräna ut, även i blygsamma 720p (eller är det 1080i kanske? Min TV är skum), och ljudet är en okej blandning av remixade låtar från tidigare spel, och lite halvostigt jobb från helt okej röstisar.

Det är ungefär här som de i varje fall något positiva bitarna blir allt färre, och det är nu jag måste adressera elefanten i rummet; kontrollen. Precis som alla andra uti nätets vida väv så har jag stora problem med hur Star Fox Zeros kontroller fungerar. TV-skärmen – den man så desperat vill ha som huvudskärm – visar allt genom en vinkel som ger helt vansinnigt oprecist sikte, medan skärmen på kontrollen visar den något skalade cockpit-vyn. Det är meningen att man ska använda båda skärmarna i tandem med varandra, och det är i ringa ordalag helt enkelt inte bekvämt. Efter en intensivkurs i frustration lär man sig dock till slut att prestera okej, och i luftduellerna mot Star Wolf skulle jag till och med hävda att kontrollen är riktigt bra. Så pass bra att jag skulle vilja se ett liknande schema implementeras i andra flygarspel som fokuserar på sk. dogfighting, därför att det helt enkelt är riktigt effektivt att kunna låsa kameran på en efterhängsen vovve för att kunna se vad den får för sig medan man, exempelvis, gör en loop eller en u-sväng.

Tyvärr så faller spelet även utan sitt jobbiga kontrollschema, om än inte lika hårt, på att bandesignen helt enkelt är rätt medelmåttig. Märk väl att jag i skrivande stund inte har kört genom samtliga banor, och inte heller någon mer än en gång (utom näst sista boss, som fick sig en extra smörja när jag fick göra om denne efter en förlust mot sista...grr), och jag hoppas på att stöta på ett par roliga banor till.

Så länge Zero fokuserar på vad det gör bäst – luft- och rymdstrider i Arwing:arna – så förblir upplevelsen ändå rätt okej. Det är när Gyrowing och den gudsförgätna gångaren kommer fram som även undertecknads humör gör det, ty kontrollfrustrationen intensifieras än mer i dessa två farkoster. Vore det inte för den ursöta lilla hacker- och bombbärarroboten Direct-i, som används med Gryowing, så hade jag aldrig orkat med spelets (hittills) längsta bana.

Jag vet inte hur jag ska avsluta den här recensionen. Ett slags stockholmsyndrom av lojalitet gentemot spelserien och masochism gentemot svårighetsgraden får mig att vilja ge en rekommendation till de spelare som känner sig hardcore och redo nog för en kamp där den största fienden, förutom kontrollen, är ens egna förväntningar. Realisten i mig, som fortfarande är halvt ursinnig på de mest blängande blessyrerna, vill dock utfärda ett varningens ord. Spela hellre Star Fox 64 (med fördel 3D-nyutgåvan om den inte är provad ännu) eller Star Wars: Rogue Squadron (som rätt nyligen återsläpptes på både Steam och GoG).