Jag har inte ens tänkt på skräckspel som ett ämne jag har något särskilt att skriva om. Jag har för det första knappt spelat några! Det minimala bibliotek av genren jag fått hemskheten att avnjuta är på rak arm en handfull titlar; Resident Evil (REmake), Project Zero, Fear, Eternal Darkness: Sanity's Requiem, Dead Space (plus Extraction), Limbo (shut up!), Antichamber (shut up, I mean it!), Metroid Fusion...

Nej, vi kan redan här konstatera att jag verkligen inte har nerver att spela skräckspel av den värsta sorten. Det gör antingen att jag är bäst lämpad för dessa, eller också sämst dito. Det är inte som att jag inte kan avnjuta ett bra spel med skräcktema, det är bara det att jag har så många rädslor att spela på, och mitt verklighetsfilter är – uppenbarligen – mycket tunt.

Metroid Fusion är ett bra ställe att börja en liten anekdot på. En heads-up för mindre spoilers! Allvarligt, SA-X är en av de bättre ondingarna jag någonsin stött på i ett spel. En ny typ av parasit med ett medvetande och en agenda får gaddarna i en av galaxens mest kompetenta och farliga krigare, och lyckas klona henne. Där ryms så många domedagsprofetior i Fusions introsekvens att de ensamma kan fylla hela den här posten, men höjdpunkten är verkligen hur spelet hela tiden påminner en om att hon...den ständigt lurar runt hörnet – och när hon står framför dig gäller det att snabbt överväga om det är fly eller slåss som gäller. Hint: Innan du har is-missiler är din gravsten redan bokad. Första gången man hör de ekande fotstegen från SA-X var jag paralyserad av fruktan. Det är ett spelminne jag sent glömmer, och som vad gäller spelserien enbart överträffas av Super Metroids helhet. Känslan av tomhet och utsatthet i Metroid Fusion är påtaglig, och den accentueras av den livsfarliga fiende man fått. Ett spel som försöker lite med samma sak är The Swapper på PC. Ett spel jag kastat galla över när det vägrade fungera ordentligt för mig, men som är väl värt ett par snälla ord trots detta.

Nå, även om ovan nämnda scen tog andan ur mig genom ren tystnad, så är nästa ett klart exempel på den polära motsatsen. Eternal Darkness: Sanity's Requiem är ett spel som inte lär bita på de flestas nerver. Grafiken är helt enkelt såpass daterad, och så kallade jump-scares där man utsätts för shockerande ljus- och ljud under stämningsfulla scener är även här en hyfsat välanvänd klyscha. Det sagt finns där en scen som trots viss förutsägbarhet fick mig att bokstavligen skrika, hämta andan, och skrika igen. Stackars sällskapet – min dåvarande flickvän – blev så mycket räddare för mig än för spelet. Övriga kommentarer är väl egentligen överflödiga?

På en PC, PS3 eller Wii U nära dig!

 

Idag satte jag mig ner och startade Master Reboot för första gången, och det är sammanfattat därför jag sitter och skriver det här nu. Åter känns det som ett spel som få förutom jag faktiskt finner särskilt läskigt, men det hade hur som helst mig på helspänn hela timmen jag orkade med. Innan det var matdags då, alltså. Ehum. Jag var rätt ok med de första bitarna. Tonen, atmosfären, det var rätt lagom för ett intro. När man äntligen börjar få koll på saker och ting kastades en monsterdesign från mina djupaste mardrömmar över mig. Om inte förr så tar jag nu spelet på allvar. Det hjälper mig dock inte att stålsätta mig mot vad som på nästföljande bana helt enkelt kastade mig av stolen, tog död på min stackars karaktär, och för evigt kommer bringa ett brett leende på min sambos läppar när hon minns hur hon från köket kunde höra hur en vuxen man och en liten skolflicka under ett kort ögonblick faktiskt kan alstra en och samma ljudfrekvens. Eller nåja, dunsen och flämtandet lär hon i vart fall sent glömma!